#1 · 19 juli 2006 01:24
En kanske sen artikel, men bättre sent än aldrig?
Den 7e Juli, ca 8.30 ställer jag mig i kön till en av mina vackraste upplevelser.
Först ska jag få se Depeche Mode. Det stora fantastiska Depeche Mode. Och sedan den sanna anledningen till att jag var där - Muse.
Muse (och Sugarplum Fairy) var där som förband åt Depeche Mode. Två fantastiska band (inget fan av Sugarplum), under en och samma kväll.
Väl inne - efter en extremt svettig dag - stiger Sugarplum Fairy upp på scen, för att öppna denna stora kväll.
Lite reagge/pop-känsla. Helt okej. Dock brist på drag i publiken, troligen för att de flesta tycker att Sugarplum är lite för små för att stå på samma scen som de flestas gudar, Depeche. Men det är nog bäst så, för då framhävs ju Depeche Mode senare. Dock drog Sugarplum ut på det hela lite för mycket, och det blev mycket stönande i publiken. Några "Äntligen" hördes även när de gick av sen.
Sedan... Paus. Roadis fixar. Jag skriker efter Matthew Bellamy och resten av Muse. Får en massa blickar.
Och då, då ställer sig mina gudar på scenen, och kör helt fantastiska låtar - både gamla och nya. Jag ska försöka att inte vara partisk. Men, makten Musehar i sina låtar är överväldigande. Vad som dock sänkte den där känslan var deras halvsinne i sitt framträdande. Jag har sett dom ge mer, i videos osv, så jag vet att de kan mer. Kanske för att de var förband? Ändå, så är det många som håller med att de inte är gjorda för att vara förband. Som sagt, makten i låtarna är för stor, och det bara skrek om en egen konsert.
Fortfarande besviken på det svaga framträdandet.
(Bild saknas: Matt2.jpg)
Ännu en paus. Jag blir överlyft efter min hysteri under Muses framträdande, kombinerat med lågt blodsocker.
Kommer tillbaka, ställer mig lite längre bak, för att de äkta Depeche-fanen ska få bättre tillgång till deras idoler.
Bandet går upp på scen och det blir kaosartat. Mästerligt. De grymma tv-skärmarna i bakgrunden, den gigantiska kulan som kom med en massa ord. En tjej grät efter Martin. Man blir rörd, för man förstår hur mycket passion dessa människor har, för dessa människor uppe på scen.
Dave Gahan visade också passion. Glädje. Han såg lite sliten ut - kanske pga den långa turnén - men han kämpade. Hans dans kändes lite "Du är för gammal..", men det är bara fantastiskt att han fortfarande innehar så mycket liv.
Martin var underbar att se, som alltid. De körde en grym variation av låtar, men mest svängigt blev det när de körde "Precious", "Suffer Well" och "Enjoy the Silence".
Ca 1 ½ timme senare, säger det adjö. Applåderna fortsätter, och ingen vill att de ska bort. Vilken kväll, vilken show! Men vänta. Martin kommer in igen, och vi får ett extranummer. Alla tjuter av glädje, och gör så ännu mer då Dave kommer in.
Men sedan är det adjö på riktigt.
Det fins ett ord att beskriva kvällen med.
Fantastiskt. Fantastiskt, fantastiskt, fantastiskt.
Makt, passion, känsla, och bara en känsla av att man faktiskt är del av detta stora universum.
Depeche Mode såg till att våran del växte lite grann.
(Bild saknas: P3040134.jpg)
Sugarplum Fairy: 3/5. Det förtjänar trots allt en eloge för deras försök att stråla. Men det blev långtråkigt efter ett tag.
Muse: 4/5. Makten i deras framträdande matchade inte makten de skapat i själva låtarna. Bellamy utstrålade stundtals en viss energi, men det var för lite.
Depeche Mode: 4-5/5. Osäker på vad jag ska sätta. Hela tiden höll de igång, hela tiden fanns alla med. Men ändå kändes det somom det fanns lite väl många gupp här och var. Det var som om man sjönk en bit, tillsammans med Dave, då man såg tröttheten som dolde sig bakom. Och lite mer kontakt med de andra medlemmarna hade inte skadat. I övrigt var de i princip perfekta.
--Mona
Den 7e Juli, ca 8.30 ställer jag mig i kön till en av mina vackraste upplevelser.
Först ska jag få se Depeche Mode. Det stora fantastiska Depeche Mode. Och sedan den sanna anledningen till att jag var där - Muse.
Muse (och Sugarplum Fairy) var där som förband åt Depeche Mode. Två fantastiska band (inget fan av Sugarplum), under en och samma kväll.
Väl inne - efter en extremt svettig dag - stiger Sugarplum Fairy upp på scen, för att öppna denna stora kväll.
Lite reagge/pop-känsla. Helt okej. Dock brist på drag i publiken, troligen för att de flesta tycker att Sugarplum är lite för små för att stå på samma scen som de flestas gudar, Depeche. Men det är nog bäst så, för då framhävs ju Depeche Mode senare. Dock drog Sugarplum ut på det hela lite för mycket, och det blev mycket stönande i publiken. Några "Äntligen" hördes även när de gick av sen.
Sedan... Paus. Roadis fixar. Jag skriker efter Matthew Bellamy och resten av Muse. Får en massa blickar.
Och då, då ställer sig mina gudar på scenen, och kör helt fantastiska låtar - både gamla och nya. Jag ska försöka att inte vara partisk. Men, makten Musehar i sina låtar är överväldigande. Vad som dock sänkte den där känslan var deras halvsinne i sitt framträdande. Jag har sett dom ge mer, i videos osv, så jag vet att de kan mer. Kanske för att de var förband? Ändå, så är det många som håller med att de inte är gjorda för att vara förband. Som sagt, makten i låtarna är för stor, och det bara skrek om en egen konsert.
Fortfarande besviken på det svaga framträdandet.
(Bild saknas: Matt2.jpg)
Ännu en paus. Jag blir överlyft efter min hysteri under Muses framträdande, kombinerat med lågt blodsocker.
Kommer tillbaka, ställer mig lite längre bak, för att de äkta Depeche-fanen ska få bättre tillgång till deras idoler.
Bandet går upp på scen och det blir kaosartat. Mästerligt. De grymma tv-skärmarna i bakgrunden, den gigantiska kulan som kom med en massa ord. En tjej grät efter Martin. Man blir rörd, för man förstår hur mycket passion dessa människor har, för dessa människor uppe på scen.
Dave Gahan visade också passion. Glädje. Han såg lite sliten ut - kanske pga den långa turnén - men han kämpade. Hans dans kändes lite "Du är för gammal..", men det är bara fantastiskt att han fortfarande innehar så mycket liv.
Martin var underbar att se, som alltid. De körde en grym variation av låtar, men mest svängigt blev det när de körde "Precious", "Suffer Well" och "Enjoy the Silence".
Ca 1 ½ timme senare, säger det adjö. Applåderna fortsätter, och ingen vill att de ska bort. Vilken kväll, vilken show! Men vänta. Martin kommer in igen, och vi får ett extranummer. Alla tjuter av glädje, och gör så ännu mer då Dave kommer in.
Men sedan är det adjö på riktigt.
Det fins ett ord att beskriva kvällen med.
Fantastiskt. Fantastiskt, fantastiskt, fantastiskt.
Makt, passion, känsla, och bara en känsla av att man faktiskt är del av detta stora universum.
Depeche Mode såg till att våran del växte lite grann.
(Bild saknas: P3040134.jpg)
Sugarplum Fairy: 3/5. Det förtjänar trots allt en eloge för deras försök att stråla. Men det blev långtråkigt efter ett tag.
Muse: 4/5. Makten i deras framträdande matchade inte makten de skapat i själva låtarna. Bellamy utstrålade stundtals en viss energi, men det var för lite.
Depeche Mode: 4-5/5. Osäker på vad jag ska sätta. Hela tiden höll de igång, hela tiden fanns alla med. Men ändå kändes det somom det fanns lite väl många gupp här och var. Det var som om man sjönk en bit, tillsammans med Dave, då man såg tröttheten som dolde sig bakom. Och lite mer kontakt med de andra medlemmarna hade inte skadat. I övrigt var de i princip perfekta.
--Mona
Redigerat av Mona · 19 juli 2006 01:26