#1 · 12 nov. 2005 15:47
Bild: Klara Forsman
Så, jag fick äntligen se dem, Coldplay. Sist hade de problem med att få in publik till Hovet. Nu har de fyllt Globen och alla fick inte bli publik. Vad mycket respekt jag skulle ha fått om jag sa att jag har varit på Hovet spelningen. Nu är det inte så och det gör ingenting heller.
Jag kan oundvikligen jämföra Kents konsert i somras med Coldplays. Jag förväntade mig storslagen musik med mesig insats av Chris Martin. Alla de tillfällen jag har hört inspelningar från deras konserter tyckte jag att hans röst var undermålig. Jag kunde inte haft mer fel.
De nådde vartenda en av publiken, vart de än satt i publiken. De nådde mig som hade tillräckligt sopiga platser för att helt enkelt bli missnöjd om de bara stod och spelade på sina instrument och sjöng lite i deras mikrofoner. Men det var ju som sagt tvärt om. Chris sprang runt och publikfriade samtidigt som det inte var för påträngande.
Det var storslaget, det var verkligen den. Det var en stor skärm längst bak på scenen som visade animerade filmer och Chris sprang ibland upp där och blev en skugga. Ljussättningen var inte sämre, det blev bländande ljust precis då publiken skulle rysa av välbehag.
Konserten inleddes av Square One och det var första gången under hela mitt liv som hela jag rös. Han hoppade längdhopp på scenen när takten ökades och gitarrarena började spelas på. De satte ribban redan då.
Politik kom och höll kvar ribban. Det var bättre än på skiva, jag lovar. Jag lyckades hålla tillbaka tårarna när han sjöng "But give me love over, love over, love over this
And give me love over, love over, love over this".
Det skulle bli en fantastisk konsert, om någon var så enfaldig att gå efter två låtar, då har de ändå upplevt en av de bästa konserterna i sitt liv.
Men då hade de missat Yellow. De har valt deras hits, så var det bara, det fanns verkligen ingen hejd. Och redan då kom gula stora bollar innehållande konfetti, redan under den tredje låten, det var stort.
Det roliga slutade inte då, för bland annat kom White Shadow och In My Place.
Men framförallt, The Scientist och Clocks, såklart. Och det var vackrare än någonsin. Det var allsång när "Singing, You are" ekade mellan Globens väggar. Chris startade Sveriges största kör för en stund när han instruerade oss att sjunga med vid slutet av The Scientist. Jag rös båda gångerna.
Det finaste ögonblicket var när han snurrade glödlampan under Fix You och när Chris tittade på publiken från sin lilla pall och lyssnade på när publiken sjöng:
Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you
Jag kan svära på att Globen lyfte lite från marken och det vore konstigt om precis ingen var glad och full av lyckorus precis då.
Det kunde inte ha slutat bättre, jag vet inte ens om konserten kunde ha varit bättre. Vågar inte ens tänka på hur jag skulle må idag om det var så, då skulle jag nog inte sitta här utan på ett lyckomoln.
Ladda ner filmklipp från konserten