#1 · 5 aug. 2005 23:12
Jag ankom i uppdrag för att döda sing/songwriter-kulturen och dess slitna skinnjacka och jeans.
Jag kom hem med ett leende på läpparna.
Under den första delen när Tobias Fröbergs band showade loss och var en aning självgoda så trodde jag att uppdraget skulle lyckas. De fnittrade och spexade ogenerat på scen och sjöng låtar som inte ens har fastnat i kortminnet.
Jens Lekman däremot (även kallad Rocky Dennis), fick mig att kapitulera. Inledningsvis när han sjöng solo och knäppte endast med fingrarna så gned jag händerna.
Misär skrek den onda, vackert viskade den goda.
När två tjejer, den ena med cello och den andra med fiol trädde fram på scenen så smälte jag. Att få höra låten "Maple Leaves" live fick mina öron att tjuta (inte av tinnitus, utan av glädje). Jens Lekman var väldigt återhållsam och sa inte sitt namn, vilket visade att han var en äkta musiker, inte kändishungrig. Hans djärva satiriska texter fick en del i publiken att småskratta.
José González då? Jo han var ju felfri och spelade gitarr som en gud, lika felfritt som på skivan och lite bättre. Fast när han mitt i applåderna började snacka med teknikern om »ingen playback» fick det mig på en tusendels sekund att försätta mig i stridsställning, men en harkling innan låtarna kunde väl inte ingå i teknikerns instrumentbräda? Josés lågmälda och lunga atmosfär framkallade en och annan gäspning från publiken, fast det var ju en struntsak.
Mitt uppdrag misslyckades.
Jag kom hem med ett leende på läpparna.
Under den första delen när Tobias Fröbergs band showade loss och var en aning självgoda så trodde jag att uppdraget skulle lyckas. De fnittrade och spexade ogenerat på scen och sjöng låtar som inte ens har fastnat i kortminnet.
Jens Lekman däremot (även kallad Rocky Dennis), fick mig att kapitulera. Inledningsvis när han sjöng solo och knäppte endast med fingrarna så gned jag händerna.
Misär skrek den onda, vackert viskade den goda.
När två tjejer, den ena med cello och den andra med fiol trädde fram på scenen så smälte jag. Att få höra låten "Maple Leaves" live fick mina öron att tjuta (inte av tinnitus, utan av glädje). Jens Lekman var väldigt återhållsam och sa inte sitt namn, vilket visade att han var en äkta musiker, inte kändishungrig. Hans djärva satiriska texter fick en del i publiken att småskratta.
José González då? Jo han var ju felfri och spelade gitarr som en gud, lika felfritt som på skivan och lite bättre. Fast när han mitt i applåderna började snacka med teknikern om »ingen playback» fick det mig på en tusendels sekund att försätta mig i stridsställning, men en harkling innan låtarna kunde väl inte ingå i teknikerns instrumentbräda? Josés lågmälda och lunga atmosfär framkallade en och annan gäspning från publiken, fast det var ju en struntsak.
Mitt uppdrag misslyckades.