#1 · 25 juni 2005 00:40
Foto: Rick.se
Någon gång under förra årets vinter så tänkte jag, äh, varför inte dra till Hultsfred? Jag frågade min vän Simon och han nappade direkt och var den första som köpte en tredagars-biljett. Då var jag illa tvungen att införskaffa en egen biljett. Vilken tur, för det blev ju utsålt och det bästa jag har gjort på länge var att besöka Hultsfredsfestivalen. Här kommer min recension av exakt alla banden jag har sett.
Allting började med att jag och min festivalkompis Simon spanade in Gåte på scenen Stora Dans under första dagen på festivalen. Det var folkmelodisk rock, jag tänkte direkt att min mamma som gillar Sarek och Fjell skulle gilla dem men det gjorde verkligen inte jag, dessutom så fick jag omedelbart en avsmak för scenen Stora Dans, den var trång och varm att vistas i, en urusel scen som borde pensioneras illa kvickt.
Därefter blev det Bergman Rock som tidigare var det punkiga och jättesvenska Bob Hund. Sångaren Thomas Öberg bad alla journalister, funktionärer och alla andra som inte betalade biljettpriset (jag och Simon hade gjort det) att dra åt helvete, det sägs att Thomas är mellansnackets mästare och det kan jag verkligen bara hålla med om för han kom ständigt på (eller så var allting inrepat) genialiska utläggningar om bland annat att publiken är det viktigaste och att vi kan göra något tillsammans. Det lät helt enkelt bara poetiskt rakt igenom och jag kommer såhär efteråt lova mig själv att aldrig mer gå ifrån en Bergman Rock konsert innan den är slut.
Sedan promenerades det till rookiescenen för att se Lovekevins, det stillade vår ångestfylla längtan efter att hitta nya bra band. Lovekevins musik är återhållsam pop som passade väldigt bra för att vara lite glad fast smygmelankolisk i solskenet, det jag saknade var att de aldrig någonsin gick på djupet. Fast bandet är verkligen inte värdelöst, de kommer nog komma långt. Det är bara jag som är kräsen, enligt Simon.
Ja, Lasse, lilla Lasse. Tre kvällar har du fått för att Hultsfred ska kunna vråla att "nu jädrans spelar Lars Winnerbäck alla festivaldagar (tre) och varje konsert kommer att bli unik, och vart lägger vi spelningarna? Jo, 'helhetstältet' Atlantis!" Det var bara väldigt jobbigt att stå där, ganska långt fram och massor med andra människor som ville se Lars. Det var trångt och det var förbannat varmt i tältet. Och kom inte och säg att festival inte passar mig, om ni fortsätter att läsa så kommer det fram att det är det bästa jag har gjort! Det är bara helt enkelt så att Lars fyller verkligen Hawaii, eller åtminstone Pampas. Det är väldigt tråkigt att lyssna på honom ståendes, jag sitter hellre ner på en gräsmatta och följer med i musiken än att hålla på och knuffas med publikhaverister.
Vi gick tidigare från Lars för att hinna se The Bravery. Förvånade över att så lite människor ställde sig framför Pampasscenen för att se ett band som i alla fall lät bra på den enda låt vi hörde på radio. Till slut sa en vakt att det var inställt, anledningen var att de tog fel båt från Finland. Jag tolkar det exakt hur jag vill. De var nog enormt lata, vilken tur att jag inte köpte biljett för deras skull.
Några sekunders betraktelse av Slipknot räckte för att förstå hur allt det där funkade med att vara jävligt vilda på deras sätt, maskerna gick inte att undvika. Det ryktades om att bandet åkte i två olika bilar för att de bråkade. Nog om det nu.
För nu ska jag berätta om något väldigt korkat, Simon och jag trodde att första festivalens hemliga band var Kent. Fast egentligen var det ju Hellacopters och det är inte alls så överkul att stå längst fram då. Nej, så då blev både jag och Simon upplyfta för första och sista gången av säkerhetsvakterna.
Besvikna över vår enfaldighet vandrade vi till Stora Dans, för att hamna längst fram på Saybias konsert, för det är då det är acceptabelt att vara på Stora Dans. Den konserten var helt enkelt magisk och fantastisk. Som liveband är de bra, nästan bättre än inspelat, i alla fall från de låtar jag har hört. De gjorde också liveversioner av sina låtar vilket verkligen gjorde konsertupplevelsen mer än bara bra. Så därför utfärdar jag en "måste se"-stämpel nästa gång du har möjlighet att se dem live.
Marylin Manson såg jag bara slutet av och det visade sig att spelningen avbröts av någon anledning.
Första festivalkvällen avslutades med The Ark, visst, det var kul att se dem. Fast de är inte ett bra liveband. Men det tycker alla mainstreammänniskor och dessutom Simon.
Andra festivaldagen som råkade vara en fredag började med Jenny Wilson som jag och Simon omedelbart gick ifrån, hon kanske är bra men hon berörde inte oss just då. Så vi köade till Timo Räisänen istället.
Längst fram på vår favoritscen Teater såg vi Timo Räisänen. Vi har tidigare sett honom på Popaganda och föll för honom pladask som liveartist. Hans uttrycksfulla miner när han sjunger är verkligen värt att komma längst fram för. With a mask on var en otroligt bra avslutning på Popaganda och så mycket bättre än den inspelade versionen. Magin gick till spillo under Hultsfredsspelningen efter att Timo hade tagit av sig tröjan och byxorna (vilket gjorde att han såg naken ut när han hade gitarren på plats) eftersom packade fjortisbrudar vrålade "BAAASIIISTEEEN" för att han också skulle ta av sig tröjan och ställa sig framför mobilkameran. På Popaganda kan man väl också bli packad men publiken höll i alla fall käften när den låten spelades. Fast det var verkligen en fantastiskt lugn version av Don't let the devil ruin it all som sedan byttes ut till det snabba originalet. Liveartisten Timo glänste ordentligt när han skojade med publiken och sa "Nu ska vi leka en ordlek så att ni sen kan säga att 'vi har lekt en ordlek med Timo och hans band' och nu ska ni ropa som om ni tycker att det här är jättecoolt och inte alls töntigt". Först försökte han be oss att bokstavera till "Hultsfred" men ropade ut bokstäverna i fel ordning, så det slutade med att han bad publiken att bokstavera till "Kärlek" och direkt därefter så vrålade han "Knulla allting annat! Kärlek är det allra viktigaste vi har!". På kvällen spelades en extrakonsert i P3-tältet och då klev Timo ut full på scen vilket gjorde att jag inte alls tyckte om den spelningen. Det är nog för att jag är kräsen. Fast den ordinarie spelningen kan ingen ta ifrån mig minnet av. Hoppas verkligen att han inte är på väg att bli sämre och sen hoppas jag att han snart skriver nytt låtmaterial.
Snabbtitt på The Tears slutade med att jag och Simon undrade varför i hela friden bokarna valde att sätta dem på Hawaii. En mindre scen skulle verkligen inte ha blivit överfylld, det är en underdrift.
Och nu, mina damer och herrar, om det är ett liveband alla söker efter så är det britterna Kaiser Chiefs ni söker efter. Arrogant kliver sångaren Ricky Wilson runt på scen och dricker öl och exploderar samtidigt som musiken och stagedivar och hoppar och ställer sig på kravallstaketet. Det var väldigt underhållande och roligt även för dem som inte gillar musiken. Sångaren avslutade hela konserten med "Thank you, see you next year, I'm sure they will invite us". Efter att du har stagedivat? Det vore högst intressant. Det vore verkligen roligt om de kom nästa år, inte mig emot.
Och nu kommer första ångesterkännandet, alla säger att The Magic Numbers var bra, men Simon och jag såg inte dem, vi åt troligen då och köade sen för Nine Inch Nails.
Nine Inch Nails var anledningen till att jag kom till Hultsfred. Biljetten var köpt redan i vintras och det var då långt innan slutsålt. Konserten var den allra bästa under hela festivalen, enligt mig. Det var en rockig konsert som rivstartade med Wish. Ljusshowen var bländande, bokstavligt talat, ibland blinkade det så mycket blått och rött att det var bara det man såg, epileptisk varning utfärdas. Det var inget onödigt mellansnack utan hela konserten rockades igenom, helt otroligt. Allt var väldigt bra fast jag saknade trummorna under Hurt som är otroligt vackert. En tjej sa efter konserten att "Nu behöver jag aldrig mer sova". En festivalklassiker, och jag var där! Och jag kände mig så musikaliskt misshandlad att jag struntade att se Snoop Dogg och jag ångrar mig inte. Det kändes som att jag kunde avsluta allting och vandra till Nirvana.
Sista festivaldagens första konstaterande var att Anna Ternheim är väldigt tråkig live (fast det visste jag redan från Kent-konserten). Fast My Secret kan ingen ta ifrån henne.
Brendan Benson var den första hela konserten vi såg. Powerpop kallas hans musikstil och han är polare med Jack White. Enligt Hultsfreds programblad är han underskattad, men det tycker inte jag, då det visst är trallvänlig pop men ändå sådan pop som inte alls gräver djupare och berör. Om han satsar mindre på mainstream och mer på känsla i musiken så kommer han att komma långt. Han är värd att följas, för att se om han lyckas med att utvecklas med sin musik.
Längst fram på Efterklang uppskattade jag att jag kunde luta mig på kravallstaketet. För deras musik är atmosfärisk och filmisk. Väldigt likt Sigur Rós fast de här danskarna sjunger på engelska vilket är bra, men ändå tycker jag att de är tråkigare än Sigur Rós. Hur som helst vinner Efterklang i världsmästerskap av mest instrument på scen. Sigur Rós ska jag för övrigt se den 16 juli i Köpenhamn. Det kommer bli sjukt spännande, jag menar verkligen det. Höga förväntningarna ligger på dem.
Den så kallade Jubileumskavalkaden osade fiasko då Allram Eest ledde hela jippot. Jag hann bara se José González som antagligen var det enda under hela spelningen som var bra. Jag hoppades mer på en jubileumskavalkad med massor av musik som byttes av med massor av bra artister utan något som helst mellansnack.
Under hela festivalen var Sara Almqvist den som sken starkast. Hon är 16 år och redan superbegåvad med sångröst och gitarrspel, till och med Simon blev avundsjuk och Simon är inte alls dålig på gitarr. Musikstilen är sing/songwriter och Sara har en jättestark och mogen röst. Jag väntar spänt på genombrottet som inte känns allt för avlägset.
Håkan Hellström väntade jag mig mer av som liveartist, för jag har verkligen ingen favoritlåt av honom. Tyvärr visade det sig att låtarna var i princip likadana som på skiva plus med lite fjortisskrik. Förlåt mig alla Håkan-fans, det är antagligen inte min musikstil. Han har säkert räddat massor med sorgsna själar, frälst människor och gett glädje till andra. Jag är väl för kräsen.
The Eighties Matchbox B-Line Disaster är helt tokiga. Sångaren skrek och sprang runt och klättrade på högtalare. Jag gick därifrån. Inte heller min grej.
System of a down kom och många blev lyckliga. Jag försökte stå ut och vänta tills Aerials spelades, jag klarade inte det. De nya låtarna från den nya plattan var så tråkiga och låtarna var precis som på skiva, vad var det för mening att vara där då? Sedan kallades publiken för "motherfuckers" och Serj Tankian vaggade lite fram och tillbaka. Inte ens det var min grej.
Tegan & Sara är en tvillingduo med ett ruffigt popsound och de är mycket sötare än Olsen systrarna. De var jättebra live och väldigt charmiga mot publiken. Tegan har skrivit en låt om att få fel nummer (med flit) av en kille och undrade om någon i publiken har varit med om det. Då ingen respons skedde så svarade hon "I guess I will move to Sweden then". Sara uppmanade publiken att sluta att röka men sa samtidigt att hon inte skulle säga vad vi skulle göra. Åh, de var riktigt söta. Jag tror att jag är kär. Lyssna på deras skiva So Jealous, nej förresten, köp den istället!
R.A The Rugged Man är en arg hiphopare, med en enorm publikkontakt (han drog ju upp en tjej på scen). Så mycket vågar jag uttala mig.
Här kommer den andra och sista ångestbekännelsen, Simon och jag missade The Hives bara för att vi ville komma längst fram på Mew.
Det gjorde vi inte, för den dörren vi trodde skulle öppnas för insläpp gjorde inte det samtidigt som alla andra dörrar. Därför kom Simon på "andra raden" och jag längst fram långt ut till vänster. Egentligen vill jag inte prata om det för det gjorde mig skitsur. Fast spelningen i övrigt? Den var riktigt bra, troligen en rockigare och engelsk version av Sigur Rós. Mew slukade publiken med sin musik med projektorn i bakgrunden och deras fantastiska atmosfäriska, rockiga och experimentella musikstil. Början av konserten var bra men sedan lugnade den ner sig och blev lite sämre, sen blev det bättre och bättre och sedan bäst med låten Comforting Sounds. Tyvärr är Mew ett sådant band som man måste lyssna på innan man ser dem live, annars blir det som att "se en film innan man har läst boken"-upplevelse.
Hultsfredsfestivalen 2005 lär ha varit den bästa festivalen någonsin, jag vet inte om det är sant. Men jag kommer nästa år, gör det ni också, för då ses vi där!