#1 · 17 apr. 2005 23:56
Att inte klassa Muses senaste platta för hårdrock i skivbutikerna fick mig att undra om de verkligen placerade den rätt.
Även om texterna och titlarna verkar becksvarta så går jag inte runt och får självmordstankar när jag får höra om bland annat ångest och världens undergång, för plattan är en snyftare som skulle passa utmärkt till en sorglig film.
Muse förvånar mig gång på gång, ibland verkar låtarna som popballader eller klassiska konserter som sedan ändras abrupt till dystra rocklåtar. Jag var chockad när jag först trodde att "Falling Away With You" var en smörlåt, men Muse sparkade uppåt och visade att de kan få de flesta att bli tagna på sängen, låten är ingen godnattsaga, speciellt inte när jag upptäckte att den handlar om ett självmord, om fallet efter ett hopp.
Riffen i låtarna gör dem ibland skrämmande, nästan psykiskt nedbrytande. Samtidigt så reser sig håret på mina armar och en känsla av behaglighet växer i mig, vackert, mycket vackert. Matthew Bellamy vågar ta ut rösten mellan svängarna, men herregud, lyssna på "Sing For Absolution" om du inte tror mig. Glöm The Darkness, Muse är överdängare.
All of the love we've left behind
Watching the flash backs interwine
Memories I will never find
Memories I will never find
Absolution lyckas att förvåna och att ge rysningar, speciellt om man uppskattar den tunga musiken som får bashögtalarna att dåna och som skrämmer slag på grannarna. Skivan är spretig vilket jag tycker bara är positivt för de som står mellan pop och rock, möjligen mjukisrock (i stil med Creed). "Stockholm Syndrome" är det tyngsta skivan bjuder på och "Endlessly" är det poppigaste.
Skivan är så självklar nu när mörkret har trängt sig in på allvar, den är vacker, den är genialisk.
När skivan stannar, så hör jag min skrämda katt jama och mitt tinnitus tjuta. Jag skruvar ner volymen en aning och sätter igång skivan igen.