#1 · 13 apr. 2005 00:27
Manus: Erik Uddenberg
Musik: Johan Petri
Regi: Susanne Osten
I rollerna: Danilo Bejarano, Malin Cederblad, Simon Norrthon, Cesar Sarachu, Nisti Stêrk, Cilla Thorell
Scen: Unga Klara, Stockholms Stadsteater
En pjäs om makt, lust, längtan, underordning och sociala system. Föreställningen vill syna förtryckets mekanismer som genomsyrar hela samhället och våra vardagliga normer. En resa där du får din egen dubbelmoral, dina paradoxer och motsättningar, kastad rätt i ansiktet. En obehaglig men ändå lätt lustig "föreläsning" om allmängiltiga och högst verkliga sjukdomar som finns överallt i våra liv.
Man går in i lokalerna, möts av ett nedåtvinklad restaurangutrymme, komplett med 1:a, 2:a och 3:e klass-zoner, samt en bar. De lite stelare äldre människorna sitter i 1:a och 2:a klassofforna och avnjuter sina måltider som serverats dem tillsammans med biljetten till ett ca pris på 300 kr.
Jag och mina två kompisar går och sätter oss på några barstolar runt ett litet fyrkantigt bord, allting på höga ben. Till priset av 95 kr. Blickar ut över hela tillställningen och konstaterar att jag känner mig malplacerad. Senare slår tanken mig som lustig, då hela pjäsen för mig varit en enda stor inspirationskälla till att ifrågasätta alltings "roll" här i livet.
Pjäsen som sådan är mer som en...ja, vi väljer att kalla den tillställning. Eller det är ju faktiskt en kabaré, och det känns som att en viss gammal 30-talskänsla har försökt återskapas. Härligt sjuk Monty Python-stämning.
Det känns som en slags början när det plötsligt till höger om mig står en stereotypisk svartskalle och försöker kränga stöldgods. Toalettpapper, vattenflaskor, you name it. Tills han blir utjagad av en jag tror är kocken. I den stilen fortsätter det, pjäsen liksom flyter ut bland publiken, vid ett tillfälle är publiken omringad av alla skådisar som agerar kör utom en, som står mitt i bland alla ätande 1:a klassgäster och framför sin sång. Det kanske jag glömde nämna ja, att eftersom detta är en kabaré så finns det även en hel del musikalnummer om man kan kalla det så. Med live musik. Två utmärkta musiker som bidrar väldigt mycket till stämningen med den klagande gittaren och massa trevliga ljudeffekter.
Verkar allt detta väldigt konstigt? Det är det också. Men på ett bra sätt. Sen att jag skriver konstigt och lite oproffsigt är en annan sak, låt inte det avskräcka er.
Jag vill avsluta med att säga att den sado-masochistiska muslimska demonstranten, den hästspelande hingsten till man, polistransan och alla andra i pjäsen kommer göra ett bra jobb med att vända uppochner på ditt huvud och dina resonemang när dom är klara. Gå och se pjäsen, den är en veritabel vårflod av nya tankar och idéer.
/Cristóbal E. Duran, snart 18-årig student - cristobaled@hotmail.com
*Detta är alltså menat att vara mina tankar och intryck, inte en regelrätt recension och håller därför inte samma kvalitetsnivå som man kan förvänta sig av en "riktig" recension*